Äkta amerikanska jeans

Tyvärr så är den här delen inte alls lika bra som förut. Detta är i princip Ondskan i Lauritzentappning. Har man läst Ondskan, har man läst den här. Det blir lite bisarrt då både Erik här och Erik i Ondskan är samma person, dvs Guillou själv och när dom sen träffas blir det riktigt förvirrat, lite som ett avsnitt av Twilight Zone.

Dock så är språket fortfarande fantastiskt och det är ett gott underhållningsvärde om än inte som de tidigare delarna. Det kan även ha att göra med att ma... Läs hela recensionen

Min man tycker att kapitlen är alldeles för l långa men tycker ändå om boken. Jag har ännu inte hunnit läsa boken.

Den klart sämsta boken hittills i serien. Språket är tänkt att var naivt, men blir mest dåligt istället. Han kan så mycket bättre. Särskilt irriterande är oskicket att lägga in ett och annat slanguttryck från 50-talet och tydligen tro att det skulle räcka för att skapa tidsfärg. Så är det verkligen inte. Man måste anpassa hela meningarna och det är ju lätt pinsamt att en av landets mest erfarna författare inte gör det. Självklart skulle han klara det om han verkligen ville. Jag läser serien m... Läs hela recensionen

Jag älskade att läsa de tidigare böckerna i serien "Det stora århundradet" och har rekommenderat dem till många personer.

Men ... den här sista gav ju ingenting. Jag växte upp på 50-talet och känner ju igen tidsandan, men det gör ju inte boken roligare.

Varför kunde inte Jan Guillou fått till en avrundning av den fina serien på ett annat sätt? Vart har inspirationen tagit vägen?

Detta var inte alls vad jag förväntat mig, det var dåligt. Tidigare böcker har varit bladvändare, bitvis, men denna var seg och opersonlig. Här skriver Guillou, drygt 70 år, om Erik som, vid 25 års ålder, i sin tur, skriver om sin barndom "som han minns dem" under åren 1953-59.
Allt känns så taffligt, visst, det är Eriks historia om tiden mellan 9-14 år, för visst är det så att om boken börjar 1953 och Erik är 9 år borde han vara 15 år 1959 då boken slutar.
Erik simmar och simmar br... Läs hela recensionen

Jag tycker mycket om den här romanserien av Guillou. I den här delen, som kanske inte är den mest fascinerande, behandlas ju 50-talet och vissa avsnitt tangerar ju den självbiografiska boken Ondskan, främst skildringen av internatsvistelsen.

Har köpt alla böckerna i denna serien, den här är dock inte lika bra som de tidigare, fast ändå¿läsvärd tycker jag!!!

Den absolut sämsta boken i serien.
Ingenting händer väl egentligen under boken som knyter ihop den med dom tidigare böckerna.
Älskar serien och hade hoppats på någon form av snygg sammankoppling. Första delen av boken kändes ändå okej och man hade förhoppningar om en bra bok. Men andra delen känns mest som en omskrivning av ondskan.

Jag har under årens lopp läst det mesta av vad Jan G givit ut i bokform men de amerikansk jeansen hamnar nog sist. Vissa delar var onödigt slaskiga.

Boken är mest intressant som uppföljare till de tidigare. Den är lättläst men hade med fördel kunnat minskas ned i sidantalet, och ändå bli en bra beskrivning.

Då jag läst hela serien, känns den här boken igenkännande då jag upplevde 50 talet,dock känns den tunn o ngt virrig.Brobyggarna slår alla böckerna i serien.

Han har återigen lyckats få verklighet och "dikt" att fungera ihop. En spännande svit från första början!
Historien om den stränge läraren lever kvar hos författaren!

Tycker berättarformen (jag) inte var bra. Kort, luftig och ytlig. Ingen substans. De tidigare var mycket BÄTTRE! Tyvärr ångrar jag mitt köp!

Helt annorlunda än de andra, mycket intressanta skildringarna av vår historia. Det känns som om han var tvungen att hitta på den krystade vinklingen med språkkontrollen av faster Johanne för att komma med nåt nytt, utöver det nya att låta ett barn vara rösten. Det gör att tidsskildringen haltar betydligt i trovärdighet och intresse.

Har själv upplevt 50-talet som tonåring (Vi är ganska jämngamla.)Blev besviken på det tunna innehållet- Att skriva från barnperspektivet kändes fel- Hade velat att ha ett mer vuxet iakttagande.

Jag gillar boken eftersom man känner igen sig då jag är i samma generation som Jan G. ser fram mot 60-talet i nästa bok

Jag gillar greppet att han tar in en av sina påhittade personer som den som Erik bollar sin berättelse mot . Bra och lite ovanligt påhitt.

Som årsgammal med författaren väcks mina personliga minnen av hans berättelse om 50-talet. Bland annat om vedermödorna att börja läroverket och försöka smälta in i en mer konkurrenspräglad omgivning än den folkskolan bjöd på. Inslagen om Ingemar Johansson och VM i fotboll är också sådant man minns. Bland annat klistrad vid en raspigt radioapparat en juninatt 1959. Fattade egentligen inte vad som hände i matchen förrän utropet "Vi har en svensk världsmästare!" genomträngde larmet i radion. Som... Läs hela recensionen

Håller med om att det är den minst läsvärda boken i serien. Men den är ett tillräckligt gott tidsfördriv. Nu lyssnar jag bara och Thomas Bolme gör det till ett nöje bara för det.

Dessutom roades jag lite av att vi fått träffa en Erik Ponti. Det kan ju inte vara en slump...

Jag älskar gott och kort serier!

När jag läser recensionerna, här på sidan, blir jag lite konfunderad över varifrån vissa läsare fått idén om att detta är den sista boken i serien. Så är det ju inte alls.

Det här var den sjätte boken av tio. Redan innan utgivningen startade fick ju veta, av Guillou själv, att han ämnade skriva en dekalogi om det stora århundradet. Tio böcker således. Fyra böcker kvar att läsa...

Inte riktigt samma som Jans men vissa likheter finns. Första hälften flöt lite bättre än andra som var lite rapsodisk

Boken är läsvärd, men den lyfter inte riktigt såsom Brobyggarna gjorde. Guillou gör ett liknande upplägg i serien som Ken Follet gjorde i det han skev sin berättelse om 1900-talet, dvs börjar brett med olika parallella handlingar som beskriver skeendet från olika perspektiv till att till slut endast handla om en liten krets/person. Jag saknar det breda perspektivet såsom de första böckerna var skrivna.

Har läst alla böcker i serien sedan Brobyggarna och tycker den här är den mist fängslande.
Många frågor om övriga i familjen Lauritsen så hoppas få svar i nästa bok:-)
Välskriven förstås!

Vad läsaren ger för betyg är starkt kopplat till personens födelseår och det gäller även tidigare delar i denna serie. Läsare födda efter 1970 är väl i stort sett historielösa efter en undermålig historieundervisning.
Möjligen kan deras musikintresse ge dem större behållning av vissa delar i boken. Boken beskriver väl miljö, skolbeskrivning och samhället i stort på 50- och 60-talet vilket uppskattas mest av läsare som tagit del av den tiden, övriga kanske endast uppfattar detta som vilken... Läs hela recensionen

Boken hade en mycket bra början med texten Stalin är död - det gällde Chaplin. Resan i Afrika tyckte jag också var spännande. Sedan blev det sämre och sämre. Jag hade en behållning eftersom jag är uppväxt på söder och kände igen stämningen från den tiden. Åkte skridskor på Zinkenstams idrottsplats på kvällarna och kunde få en puss av någon pojke när lamporna släktes. Det var nog ungefär som på Vasastan fast vi hade ett annat språk. Ordet "tjejsyrra" har jag aldrig hört.
Den här sista dele... Läs hela recensionen

Bra skrivet som alltid lite kul att den är skriven i jagform lite ovanligt av jan Guillou. Rekomenderas som kvällslektyr

En mycket stark serie av berättelser om släkten Lauritsen, där det byggs upp förväntning om nästa bok. Jag hade förväntat mig en stark final som slut på serien. Finalen uteblev och jag fick läsa en ganska ointressant historia om 50- och 60-tal i Stockholm, som kunde ha handlat om vem som helst. Guilios hantering av det svenska språket är, som vanligt, suverän.

Håller med föregående recenssion (medan) i stora drag men jag tyckte den inte var riktigt så dålig utan ger den ändå 3 av 5 stjärnor. Är du ett die-hard fan av Guillou är det kanske inte hans bästa verk men jag tror du ändå kommer att gilla boken.

Den som läst några tidigare böcker av Jan Guillou blir besviken. Handlingen är i alldeles för stor utsträckning hopkok på gamla historier. Att huvudpersonen får stryk efter maten är ingen nyhet. Att han har en stökig skolgång likaså. Om den första generationen Lauritzsens upplevelser i Afrika finns en egen bok. Men om vad som händer med familjen får vi veta mycket lite.