Kritik av det rena förnuftet

Kritik av det rena förnuftet är Kants mest betydande arbete. Det utgör grunden i Kants kritiska projekt och är kanske det mest inflytelserika filosofiska verket i modern tid. Endast en mindre del av verket har tidigare varit översatt till svenska. Den nu föreliggande översättningen bygger på den andra upplaga som Kant själv gav ut 1787, men de passager i den första upplagan (utkom 1781) som ändrats har här också översatts (och placerats i noter eller i särskilda textavsnitt).

Kant genomför i detta verk inte något mindre än en "kopernikanska vändning" i filosofin. Han placerar människan och hennes kunskapsförmågor i centrum på ett sätt som har gjort hans verk till en vattendelare i filosofins historia. Den motsättning mellan realism och idealism som här etableras har alltsedan dess varit en central filosofisk frågeställning.

Kants revolutionerande synsätt, den transcendentala idealismen, bygger på en undersökning av förståndets räckvidd och gränser. För att övervinna motsättningen mellan traditionens dogmatiska rationalism och en ny tids skeptiska empirism ställer Kant frågan om betingelserna för möjlig erfarenhet: hur kan någonting överhuvudtaget vara givet som föremål för kunskap? Svaret blir att detta kräver en av erfarenheten oberoende syntes mellan sinnlighet och förstånd: "tankar utan innehåll är tomma, åskådningar utan begrepp är blinda". Detta sätter visserligen en principiell gräns för vårt vetande, men förklarar samtidigt hur syntetiska omdömen a priori är möjliga inom matematik och naturvetenskap: de formulerar betingelserna för möjlig erfarenhet.

I verkets senare del, den transcendentala dialektiken, öppnas ett vidare perspektiv, som pekar fram mot Kants senare kritiska verk. När förnuftet överskrider den möjliga erfarenhetens gränser invecklar det sig i olösliga motsägelser; dess idéer, som de om viljans frihet och Guds existens, kan för människan endast ha ett praktiskt bruk. Därmed förenar Kant upplysningens tilltro till förnuftet med en senare tids mer anspråkslösa anda. Vi har inte tillgång till en allvetande Guds perspektiv, samtidigt som människan ofrånkomligen sträcker sig mot det som ligger bortom horisonten