Beckomberga : ode till min familj

Sara Stridsberg skildrar den psykiskt sjuka människan med sådan klarhet, medkänsla och respekt, utan att varken dölja eller försköna. Ett mästerverk som sätter avtryck.

En helt fantastisk bok! Går direkt in på min 20-i topp-lista. (Jag har läst tusentals böcker
genom åren). De intagna på Beckomberga, deras anhöriga och personalen utgör en egen
värld som fascinerar samtidigt som den är så lik vår. "Jag är faktiskt väldigt tacksam över att
jag blev sjuk. Jag hade inte förstått någonting av världen annars" säger en av bokens viktiga
personer. Det är en nyckelreplik.

mellan en dotter och hennes psykiskt sjuka pappa. Ett träffsäkert och fantasifullt språk. En intressant skildring av de människor som lever innanför och utanför sjukhusets murar. Var går gränsen mellan hälsa och sjukdom? Boken fascinerar!

Helt otroligt att någon finns kvar och kan berätta om hur vården kunde se ut allt var inte dåligt människor utan för samhället blev omhändertagna i ett egen liten värld.

En underbar bok som är vackert skriven. Ville inte att den skulle ta slut :)

Rekommenderas!

Läste några tidigare recensioner här på sidan och visst är det intressant att man kan ha så många olika uppfattningar om samma bok ...

Denna bok kan inte lämna någon oberörd . En flickas fina beskrivning om hur hon besökte sin far dagligen när han var intagen på Beckomberga. Hur hon fick klara sig själv för mamma for världen runt. En mening har fastnat : när resåren gick sönder i hennes underbyxor, fäste hon dem med säkerhetsnålar i det smutsiga linnet Hygienen blev det inte mycket av heller. Så lite man brydde sig om en liten flicka. Det gjorde ont att läsa!

En mycket bra bok om en intressant tid. Men man hade kunnat underlätta för läsaren, vid hopp mellan nutid och dåtid, om man till exempel skrivit om dåtid i kursiverad stil och om nutid med "vanlig" stil. Nu tar det en stund vid varje skifte för läsaren att orientera sig.

Vacker prosa om ett tungt tema. Mörka inslag men ljuspunkter och många associationer till naturen såsom träd och fåglar. Den fångade mig och tog mig med på en resa i karaktärernas våndor, ljusa stunder, kärlek, sex och passioner när livet är skört och känns svårt att uthärda.

Underbart vackert skriven berättelse om några människoöden på Beckomberga. Allt sett genom en ung flickas ögon och funderingar. Hon rör sig obehindrat i området där hennes pappa är patient.

Trodde det skulle vara en mer avslöjande dokumentär. Boken är en skönlitterär roman som hämtar näring från en på Beckomberga intagen släkting till författaren. Hoppar i tid och rum, skapar ringa förståelse för dem som är intagna på Beckomberga mentalsjukhus. Boken genomsyras av grubbel och obesvarade frågor.

Vi får följa en flicka vars pappa är patient på Beckomberga. Flickans perspektiv är klokt och rent. Det finns även andra perspektiv i berättelsen. Vi får inblick i båda föräldrarnas situation, en läkare finns där, medpatienter och en sjuksköterska.

Det är en annorlunda berättelse, inte alls otäck utan beskriven med medmänsklighet. Vissa delar så genuina att de skulle kunna vara en egen text, en dikt som på några få rader beskriver en så stor helhet. Och språket är enastående vackert... Läs hela recensionen

Så njutbar läsning och så skickligt berättad med hjälp av träd!!!
Läser gärna mer av denna fina författare och ser fram emot
nästa bok. Vi läser den i en bokcirkel också. Ska bli kul höra vad de andra tycker.