Kristina Lugns nutidsskildring Nattorienterarna hade premiär i fjol som pjäs
på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm, skriven av Kristina Lugn, regisserad av
Åsa Kalmér, med Lena Endre som Vera och Pernilla August som Bricken i rollerna.
Nu utkommer den på Bakhåll som bok.
Nattorienterarna
handlar om Vera och Bricken som vandrar runt i natten i staden och funderar över
livets mål och mening. Deras nattorientering är förvirrad, sökande, rastlös, det
är kännande eftertänksamt, det är kärva låsningar, det är bitter vantrivsel,
klösande frustrationer, ofrånkomlig humor, allt bubblar i allt, här kommer
livets innersta absurdism och klampar fram över asfalten, med gympaskor.
"Tänk om du hade varit med i The Supremes. Då hade du
varit fri nu när ni har upplöst gruppen!"
Språkliga
minibomber som på Kristina Lugns fenomenala vis spränger upp jättehål i
vardagsspråkets bastanta betongbefästningar, väldiga titthål, förvånad skådar
man in tankevärlden bakom vardagsspråket och ser själva strukturen uppenbarad,
yrvaket, fåniga prylar dinglande i klena trådar.
"Krossat
hjärta är inte löjligare än till exempel krossat glas och krossade tomater."
Den språkliga eftertänksamheten går hand i hand med de
båda kvinnornas eftertänksamhet i livet, var befinner vi oss, vilka är vi,
varför är det som det är?
"Jag låter mig alltid gå ut
över min omgivning. För att skona mig själv. Jag tål inte så särskilt mycket
mer. Det lilla jag fortfarande tål måste jag spara tills jag hamnar i en verklig
krissituation."
Man känner igen sig, enkla formuleringar
får väldig effekt, och man rycker förskräckt till, varför blir vardagen
obegriplig så fort man tittar lite närmare? Det annars självklara blir plötsligt
obegripligt, och när själva pusselbitarna, orden, är så ogripbara känns det bra
underligt att man ska förväntas begripa helheten, meningar, samtal,
kommunikation, att man ska förväntas ha koll på hela sitt eget livssammanhang.
Vera och Bricken vandrar omkring på natten någonstans i
trakterna av Fruängen. Betongen och asfalten omger dem stumt. De kallar sig
nattorienterare, och leker med tanken att vara uteliggare, utslagna, men så illa
är det inte, de är frustrerade medelålders kvinnor, men har inte tappat taget,
inte än, är inte knäckta, inte än, än finns det riktning, än finns det
orientering. Det är lärare på Byängsskolan, men just nu, på natten, ute och
vandrar, ute och orienterar sig i livsfrågorna.
Eller
också handlar det om nödvändigheten att försöka komma till rätta med det man
ändå inte kan ändra på. "Förr i tiden ville jag alltid ta mig in i mig själv. Nu
vill jag mycket hellre ta mig ut ur mig själv."
Hela
boken är ett brännande porträtt av själva den svenska grundsjälen, den
övergivna, ledsna, på svenskt vis mycket bluesiga allra innersta hjärteroten.
