Jag är ingenting annat än litteratur», skriver Kafka med en berömd formulering den 21 augusti 1913. Skrivandet, begäret efter skriften, den exceptionella tilltron till litteraturen, bestämmer Kafkas existens in i minsta del, men dagböckerna är samtidigt själva platsen för en olösbar konflikt mellan skrivandets och det mänskliga livets krav. Mellan skriftens absoluta imperativ och sig själv placerar Kafka en rad hinder, uppskjutanden och undanmanövrar. Det är uteslutet att Kafka skulle offra litteraturen, men han avstår för den skull inte från »kärlekslivet». Skrivandet kräver tystnad, ensamhet, koncentration (»För att skriva behöver jag leva avsides, inte 'som en eremit', det skulle inte vara tillräckligt, utan som en död»), men Kafka släpper aldrig tanken på ett giftermål. Om han inte kan fullfölja sina historier under hela nätter (eftersom han på dagarna arbetar som försäkringstjänsteman och huset inte är tillräckligt tyst på kvällarna, är han hänvisad till att skriva på nätterna) flyr de och förlorar sig i det vaga (utkast och spridda tankar utgör som bekant en stor del av verket) - men då omständigheterna är gynnsamma skriver han likväl inte eller bara lite. I de ögonblick han skulle ha kunnat skriva förlorar han sin tid, manövrerar med skriften genom att skriva kärleksbrev eller dagbok. Varför? Jonas Magnusson Ord&Bild