"Dikternas landskap varierar, men återkommer till ängen och trädgården. Blomster och kropp. Där finns begäret, de älskande, en grav. Att träda in i dessa dikter innebär att släppa taget om föreställningar kring färdiga ordningar och avgränsningar. Genom förskjutningar upprättas en upplöst värld där subjekt och objekt sammanblandas, inte går att särskilja från varandra. Det som finns är förbundet genom dess materialitet och yta samtidigt som ingenting är vad det verkar vara..." (Ur Burcu Sahins förord.)