Om ett d.tt barn kunde minnas sitt liv, måste det te sig just så som Mira Teeman skildrar det med klara färger oförmedlat bredvid varandra, med de vuxna som förbiilande gudar som syns endast till hälften och med en andlöshet över allt, en väntan på att livet ska börja.
Så skrev Olof Lagercrantz i sin recension när han förutspådde att Mira Teemans författarskap borde bli betydande i den svenska litteraturen. Tyvärr kom verket i stället att bli ett av alla vittnesmål om Förintelsen som idag har fallit i glömska.
Teeman, som föddes 1926 i ód , var tretton år när Polen invaderades och nitton år när hon kom till Sverige. Då hade hon överlevt ód gettot, Bergen-Belsen och Auschwitz, men förlorat hela sin familj. I Sverige försörjde hon sig som laboratris, översättare och författare.
1956 debuterade hon på svenska med novellsamlingen Tre dagar innan. Ett namnlöst jag går på bio varje vecka, i protest efter de sex biolösa åren som krigstiden kallas. Där konfronteras hon med sitt förflutna i gettot och en välmenande, men naiv omgivning i Sverige. Via korta nedslag skildras en relativt idyllisk tillvaro innan krigets utbrott, den brutala övergången till livet i gettot och slutligen upplevelsen av ett välmenande, men oforstående Sverige. Det omedelbara och okonstlade tilltalet skapar en intim och drabbande betraktelse .ver barns utsatthet, tillvarons bräcklighet och skönheten i den septembermorgon då kriget inleddes. Utöver vittnesmålen om Förintelsen, återger Teeman även ett utraderat polsk-judiskt, vardagligt leverne under 1930- och 40-talet.
Trots positiva recensioner, av såväl Tre dagar innan som den senare romanen Lerbild av Rosa, har Teeman varit s. gott som helt frånvarande, både i forskningen om Förintelseöverlevande och det allmänna, litterära medvetandet. Tre dagar innan gavs ut 1956 på Albert Bonniers förlag och ges nu för första gången ut på nytt i serien Prosak Förgätmigej.
